Etiketter

måndag 1 februari 2016

sol

ja, och sol sol sol, vilket är trevligt men usch så lite snö här är!
Dagarna vankar på som vanlig och inte så mycket finns att säga om det
Världsläget eller, ska man säga sverigeläget är lika uschligt det med och av någon anledning känner jag inte för att skriva ut stor bokstav på min modersland. Inte för vad Svea är utan för va hon nu måste stå ut med.

Står knappt ut med mig själv, trött och jämmerlig men det ska väl bli bättre med det kan jag tänka. P Västerbotten kommer på besök och ska direktsända från mitt köksbord, hur nu det ska gå. Han ville träffas på mitt favvocafe eller biblioteket om det var där jag satt och skrev men jag är ju knappt i stan så det fick bli hemmavid, hua, jag är så nervös!
Lägger upp en länk sedan om jag inte skäms för mycket!!

Puss och kram vi hörs.


fredag 22 januari 2016

ja, en dag till slinker förbi, det är ju så dagarna gör för det mesta.
man tror man har dom planerade och listade men innan man anar något har dom sprungit förbi.
Det gör ingenting. Vissa dagar håller sig inom med häfttejp och lim.
Dom har man kvar och de andra ja

de är bara flödet i livet.

Med dessa visord sätter jag ribban detta året. Kanske jag ska hålla koll på inloggningen som så oförhappandes misslyckades och lika förvånande helt plötsligt gick i lås.
man ska inte planera för mycket, livet gör lite som det vill, precis som en dator.
den har sig och går på, sinkar och slutar att gå.
det är ju tur att man är större än det, att man lever oavsett
så det ska jag göra nu och jag ska blogga...när datorn säger så haha
kram alla!

onsdag 20 januari 2016

Jamen plötsligt händer det, himlen har hållit sitt löfte och jag har kommit in på bloggen, kanske av nåd eller ovanlig tur, vilket som!
jamen advent och jul har passerat och jag har överlevt precis som ni och det räcker, kram kram!

fredag 11 september 2015

Och hur tänker man nu?


Ja,ingen har det undgått vad som händer nu. Med flyktingar i massor, barn som dör och människor som man trodde var goda, inte var det.

Inlägg som delas på Facebook, alla handlingskraftiga initiativstarka människor som vill göra skillnad.

Och så dom som inte verkar förstå någonting, en del ligger inne som vänner till mig på nämnda sida.

Folk som hjälper får hatmail. Riktigt kolsvart hat.

"nu vill man hjälpa till men alla barn som svälter i Afrika då"? vem bryr sig om dom?
"våra gamla och hemlösa, ska inte dom få några pengar nu då flyktingarna tar allt?

För det första har svälten i Afrika pågått i årtionden och massvis av hjälp riktas ditåt.
Hemlösa och gamla fanns redan innan flyktingkrisen och jag vet massor av folk som jobbar ideelt för förändring, även om den som delade inlägget inte brydde sig om den lilla notisen innan vi rammades av flyktingvågen.
ja, vänner på Fejjan är det ju inte så vårt att göra sig av med. Värre är det med den skulden som följer om vi inte gör någonting.

Eller som mest om vi röstar på SD för då skulle vi inte ha möjlighet att hjälpa alls. Ja, framför allt inte jag som är av samesläkt, alla homosexuella och de som redan invandrat till Sverige och fått uppehållstillstånd eller Judar. För vi är ju inte Svenskar resonerat av småkriminella sprättar.

Undrar just vilket land dom skulle utvisa mig och min familj till?




Det värsta är att många är så fruktansvärt opålästa. Många är mina fina irl vänner.



Det Skrämmer Mig Mest.

torsdag 3 september 2015

Tack Barn 2

Solen lyser, speglar sig i en flaggstång jag ser från ditt fönster

och du är så sjuk, älskebarn.




Så skrev jag i min blogg den 9 December 2014 då vår stora lilla 17 åring, Christoffer Wikström hade hamnat på barn 2 i Umeå. Vi visste inte hur sjuk han var, inte heller varför och absolut inte att han skulle tillbringa även Jul och Nyår hos er.
Den månaden var den värsta i vårt liv.
Vi är inte främmande för sjukdom i vår familj men när den drabbar ett barn blir det värst.
Ni fick in en tonåring som var liten och rädd men som aldrig klagade speciellt mycket. Ni fick in en hel familj som turades om att vara natt som dag i hans rum. Ni fick finna er i att listas av Cristoffer, visserligen på skämt, men ändå. Ni fick sitta ner och prata med oss när vi grät och det saknades aldrig tröst, uppmuntrande ord, skämt eller underhållning.
Ni fick se ert sjukrum förvandlas och inte förvånas då rockmusiken var hög eller när flickvännen fick sova över i två sammanstyrda sängar.
Alla som kom och gick under alla dygnets timmar, nej, ni bara tog om hand. Fanns till. Jämt.
Den dagen då vi fick veta vad Chrille led av jublade alla. Ja, en av er grät av lättnad, liksom vi.
Jag kommer aldrig att glömma den dagen då Luciatåget kom in till oss och sjöng. Både jag och Crille lät tårarna rinna och ännu mer då hans doktor kom in och sa,
Nu vet vi, Chrille, du lider av Linderholms Myopati och hoppet lyste från ansiktet och jag tror att om det finns änglar så hopades dom runt oss då. Nej, inga osynliga änglar med fluffiga duniga vingar,
våra hade vita rockar och stora varma leenden.
Den julen fick Chrille många Julklappar, mest från er. Vi firade jul på Barn 2, åt julmat i dagarna tre gjorde han och han fick stiga upp och på Nyår fick han och flickvännen åka längst upp och se på fyrverkerierna över Umeå och jag tror att det sprakade ordentligt i deras hjärtan med, av hopp och nyfunnen kärlek.
Vi hade aldrig klarat det utan er och som grädde på moset fick Chrille Min Stora Dag, något som inte hade hänt om inte ni nominerat honom.
Vi, ja hela familjen fick åka till Göteborg i dagarna fyra, varav två på Lisseberg. Det var helt underbart att se hur de tog igen resan som skulle ha gått till storasyster Frida och Paris disneyland men som inte blev av för Chrille och Pappas del. Hur bror Oskar for och flängde med Chrille i rullstolen , allt skratt och bus, tack vare Er.
Ni ska vara stolta över Er själva, all personal. Ni är värda allt i hela världen. Ni gjorde det hemskaste som kan hända till något med hopp och liv och allt vi kan säga är tack.
Innerligt Innerligt Tack. Mvh Christoffer Wikström med familj.


lördag 15 augusti 2015

så det kan bli!

ja, alltså för en vecka sedan försökte jag mig på ett blogginlägg och lyckades radera allt och tappade sugen så jag gör väl ett nytt försök.

Sommar. Tja.. sommar och sommar jag vet inte. Grönsakslandet gick åt skogen skörden av morötter blir minimal, purjon skiter i att växa den enda grönsak som har visat livsvilja är grönkålen och det får man ju vara glad för.

Min Stora dag! Ja, inte min men väl Chrilles gick smidigt och var just så där underbart som jag kunnat föreställa mig. Lisseberg i två dagar, skärgårdstur och annat kul, jag tror gossen var jättenöjd!

Nu infaller samma sorts konstigheter som förra försöket, jag kan inte hitta bilden som jag skulle lägga in här..så tokigt.

Lägger in några andra bilder då på sommarbarn jo, för lite sommar har det ju faktiskt vart!

just denna dagen för fotot skulle det ha blivit regn! men fel hade smhi haha!

Träffade en Hyrestant (bloggnamn) på gatan i stan igår som kände igen mig, jag själv är ju urkass på att känna igen folk så roligt det var! Jo för vi var ju på stan, äntligen. Ludde hade urkul i skateparken och Parkorparken, inte illa, dit ska vi fara igen!

Kolla, det vart ett blogginlääg iallafall, kanske något osammanhängande och inte alls lika bra som det jag delitade men
 ändå, håll till godo, jag får nog tillbaka skrivarhuvuden vad det lider!

fuKt


torsdag 25 juni 2015

Niklas Lindgren


Du ska bli frigiven i år

Du överklagar beslutet om att inte få vistas i Umeå det första året.
Vad säger det om dig och din ånger över de grova övergrepp och den skräck du utsatte alla kvinnor i Umeå för?

Du har sonat ditt straff, suttit din tid men för de kvinnor du begick övergrepp mot finns inget tidgivet straff. Deras är livslång.

Det är jobbigt att veta vart du bott, och det är jobbigt att veta att snart kanske du kör omkring här.

Ångrar du dig?

Är det därför du överklagar?

Vissa brott Niklas kan inte göras ogjorda.

 Det du utsatte alla Umeås kvinnor för kan aldrig bli ogjort.

Kan det förlåtas?

Jag blev inte utsatt för det du befanns psykiskt frisk i de våldshandlingar som du utsatte kvinnorna för.

Kan jag förlåta? är det vi som ska förlåta dig, har du gjort det själv? Kommit till insikt?

För om du har det skulle du inte vilja utsätta oss för din närvaro.

Du skulle inte vilja möta våra blickar en kväll på stan och se vår rädsla

Du skulle inte vilja se kvinnor på Umeås gator belamrade med olaglig pepparspray som kastar hastiga blickar över axeln och du skulle absolut inte vilja att det var dig dom såg, även om du, som du säger, är fri, Sonad.

Skräck kan aldrig sonas i handling, vi kommer alltid att vara rädda.

Ångrar du dig Niklas, verkligen?

Jag tror inte det så hos mig finns ingen förlåtelse, ingen försoning, bara avsky.

Umeå är förbrukad för dig.

Kom aldrig tillbaka.


söndag 10 maj 2015

Hipp Hopp sa latmasken

Nu är snön helt väck och man krattar och krafsar i rabatterna som en galning, pratar högt med sig själv, skäller på sig själv och undrar vad man tänkte på som anlade dessa tidskrävande tingestar. Nu är iallafall snart två rabatter till borta, duktig mig, man blir visare med åren.

Vedhögen växer även om det går sakta. Man får lixom tvinga sig själv, klabb för klabb vilken inte alls är roligt för jag brukar inte ha så mycket emot att klyva och stapla ved. Förunderligt trött har jag vart de senaste dagarna vilket jag hoppas går över. Om jag nu ska få någonting gjort.

Tvätten har fått stryka sig själv ute, underbart är det och det luktar ju så gott!

Idag ska jag få främmat och därmed är sista småbarnsklädstorleken bortgiven. Känns lite vemodig men så är det ju. Ingen vits att det ligger och skräpar i mina garderober.

Önskar er en god dag, en varm och solig sådan, kram!

en liten bit av min trädgård i kvällning


onsdag 29 april 2015

Det tar sig!

två inlägg på samma månad, inte dåligt!

Ja, så har våren kommit ordentligt, kossor kalvar, än här, än där. Min Åsas Fjällkor har nedkommit med två vita tjurkalvar, jag fick snusa på en av dem i går, så söta! Jenny Hårhäxan Rinander fick av sin Highlandcattel kossa en kalv, man kan beskåda den och massa andra fräna saker via länken.

Själv tampas jag och son med veden The same procedure as every year alltså men lite tidigare än förra året och mycket svalare vilket jag tycker är skönt, stapla ved i 30 graders värme va ingen hit kan jag lova.

Det är någe visst med vedhantering ändå, lukten av kapad och klyvd ved är underbar och, någonstans djupt inom mig måste det finnas en nogsam bonde för jag älskar faktiskt att stapla ved och är nogrann så det förslår.

Sådana här soliga dagar lockar verkligen inte inomhus sysslor och jag gör allt för att slippa.
Nu vill man vara ute och dona, kratta , stapla ved eller bara strosa lukta och titta på naturens små svällande bristklara knoppar

Så om du har vägarna förbi, ring en stund innan så att jag vet. Puss och Kram!



torsdag 23 april 2015

Hm


Ja, så har det känts länge nu, har just börjat skriva lite poesi så bloggen lär väl få sig ett uppsving den med kanske och ibland är det så, man är helt enkelt för trött för att skriva något vettigt och då kan man lika gärna hålla truten tänker jag.
Här har livet skuttat än hit och än dit som det så ofta gör, någon piggdag varvat med många trötta. Börjat dricka pulverkaffe, jag är så trött på att glömma kaffepannan på spisen och om jag kommer ihåg den så glömmer jag bort att jag kokat så kaffet står och kallnar.

Perfekt med vattenkokare och pulverkaffe alltså.
Pillat frön i massor med resultat att det svämmar över av små plantor överallt som vill ha ny jord, att man aldrig lär sig!

Får en hotellnatt på Lördag med fina gubbs och det ser jag fram emot, puss & kram och ta hand om er!



vÅga våras