Etiketter

fredag 11 september 2015

Och hur tänker man nu?


Ja,ingen har det undgått vad som händer nu. Med flyktingar i massor, barn som dör och människor som man trodde var goda, inte var det.

Inlägg som delas på Facebook, alla handlingskraftiga initiativstarka människor som vill göra skillnad.

Och så dom som inte verkar förstå någonting, en del ligger inne som vänner till mig på nämnda sida.

Folk som hjälper får hatmail. Riktigt kolsvart hat.

"nu vill man hjälpa till men alla barn som svälter i Afrika då"? vem bryr sig om dom?
"våra gamla och hemlösa, ska inte dom få några pengar nu då flyktingarna tar allt?

För det första har svälten i Afrika pågått i årtionden och massvis av hjälp riktas ditåt.
Hemlösa och gamla fanns redan innan flyktingkrisen och jag vet massor av folk som jobbar ideelt för förändring, även om den som delade inlägget inte brydde sig om den lilla notisen innan vi rammades av flyktingvågen.
ja, vänner på Fejjan är det ju inte så vårt att göra sig av med. Värre är det med den skulden som följer om vi inte gör någonting.

Eller som mest om vi röstar på SD för då skulle vi inte ha möjlighet att hjälpa alls. Ja, framför allt inte jag som är av samesläkt, alla homosexuella och de som redan invandrat till Sverige och fått uppehållstillstånd eller Judar. För vi är ju inte Svenskar resonerat av småkriminella sprättar.

Undrar just vilket land dom skulle utvisa mig och min familj till?




Det värsta är att många är så fruktansvärt opålästa. Många är mina fina irl vänner.



Det Skrämmer Mig Mest.

torsdag 3 september 2015

Tack Barn 2

Solen lyser, speglar sig i en flaggstång jag ser från ditt fönster

och du är så sjuk, älskebarn.




Så skrev jag i min blogg den 9 December 2014 då vår stora lilla 17 åring, Christoffer Wikström hade hamnat på barn 2 i Umeå. Vi visste inte hur sjuk han var, inte heller varför och absolut inte att han skulle tillbringa även Jul och Nyår hos er.
Den månaden var den värsta i vårt liv.
Vi är inte främmande för sjukdom i vår familj men när den drabbar ett barn blir det värst.
Ni fick in en tonåring som var liten och rädd men som aldrig klagade speciellt mycket. Ni fick in en hel familj som turades om att vara natt som dag i hans rum. Ni fick finna er i att listas av Cristoffer, visserligen på skämt, men ändå. Ni fick sitta ner och prata med oss när vi grät och det saknades aldrig tröst, uppmuntrande ord, skämt eller underhållning.
Ni fick se ert sjukrum förvandlas och inte förvånas då rockmusiken var hög eller när flickvännen fick sova över i två sammanstyrda sängar.
Alla som kom och gick under alla dygnets timmar, nej, ni bara tog om hand. Fanns till. Jämt.
Den dagen då vi fick veta vad Chrille led av jublade alla. Ja, en av er grät av lättnad, liksom vi.
Jag kommer aldrig att glömma den dagen då Luciatåget kom in till oss och sjöng. Både jag och Crille lät tårarna rinna och ännu mer då hans doktor kom in och sa,
Nu vet vi, Chrille, du lider av Linderholms Myopati och hoppet lyste från ansiktet och jag tror att om det finns änglar så hopades dom runt oss då. Nej, inga osynliga änglar med fluffiga duniga vingar,
våra hade vita rockar och stora varma leenden.
Den julen fick Chrille många Julklappar, mest från er. Vi firade jul på Barn 2, åt julmat i dagarna tre gjorde han och han fick stiga upp och på Nyår fick han och flickvännen åka längst upp och se på fyrverkerierna över Umeå och jag tror att det sprakade ordentligt i deras hjärtan med, av hopp och nyfunnen kärlek.
Vi hade aldrig klarat det utan er och som grädde på moset fick Chrille Min Stora Dag, något som inte hade hänt om inte ni nominerat honom.
Vi, ja hela familjen fick åka till Göteborg i dagarna fyra, varav två på Lisseberg. Det var helt underbart att se hur de tog igen resan som skulle ha gått till storasyster Frida och Paris disneyland men som inte blev av för Chrille och Pappas del. Hur bror Oskar for och flängde med Chrille i rullstolen , allt skratt och bus, tack vare Er.
Ni ska vara stolta över Er själva, all personal. Ni är värda allt i hela världen. Ni gjorde det hemskaste som kan hända till något med hopp och liv och allt vi kan säga är tack.
Innerligt Innerligt Tack. Mvh Christoffer Wikström med familj.