Minns när han var fyra år och vi hämtat på dagis och satt i bilen, sammanbiten och vi frågade hur det var och vad de sagt om hans nya fina glasögon och han började gråta och vi blev så förskräkta, trodde nån retat honom och då säger han att nej men
alla säger att jag är så lik Harry Potter och jag vet ju inte vem det är! Lillpojken :D Han blev sedermera HPfan trots traumat *Ler*
Trauman finn alltjämt i livet, en del svårare än andra och en del är mer ledsna än glada.
Till dem.
Det är så. (så måste man tro)
Hur snårigt är inte livet
fyllt av skogar och
djupa myrar
och inget alls vill sig
det finns inga varnande fyrar.
Havet är stort och kallt
och man hittar bara bort
och någonstans inom sig vet man
att man är sin egna sort.
Vid djupdykning finner man sig ensam
och man flyger utan led
och när ingenting (tror man) kan sänka sjunket skepp
så sänker det sig ännu mer.
Men inom ett trasigt hjärta och en själ i behov av sömn
så finns där ljus trots allt
där finns en osjungen dröm
Där finns det steg av levnad
ett hopp och en tro
en dag ska du faktiskt hitta
din egna räddande bro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar