Att gubben stanna hemma hos mig och inte for till jobbet tex. Om inte.
Jo det känns när man tänker efter för så nära hare nog aldrig vart någongång.
känslan var helt obeskrivlig när man märkte att man faktiskt, inte kunde göra någonting för att andas, att det inte gick. Det är då man är glad att man är omgiven av kompentent personal.
Att det finns resurser även om jag var livrädd för den skraltiga ambulansen som slirade i kurvorna.
Att det sedan var min barndomsvän Åsa som bäddade min säng när jag blivit Trauma klassad känns skönt så här i efterskott även om jag slapp åka upp på iva.
För det gick bra, svullnaden la sig och jag är hemma igen med sår i halsen och order om att inte gå ut, inte stressa ta alla medimusker sitta ner och titta på allt elände som ska göras innan jul men, det gör ingenting för bättre att sitta stilla och titta på än att inte sitta där alls.
Fått veta att jag har mer av detta att vänta då det är fjärde gången nu viruset sätter sig långt ner i halsen, ska ta flunsa spruta och vara försiktigare, jo, jag har lärt mig min läxa för detta vill jag aldrig vara med om igen. Någonsin.
Gubben gipsar i hallen, det luktar gott av pannkaka, gossarna gör allt jag ber dem om.
Brasan sprakar och jag har sköna morgonrocken på.
Livet är bra härligt trots allt.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar