Den bruna geggans tid

är här nu. Antar att jag ska vara själaglad och, tja visst är jag väl det. (bäst att jag är tyst nu så inte våren ångrar sig)
Men i alla fall!
Sorterar ut kidsens kläder och det är inte klokt va Crille satt i gång med växandet. Armarna är längre än Obbas som är två år äldre så nu börjar det bli tröjkris. Och det är jag med gla för, man vill ju att ungarna ska må bra ju :)

Leverpastejen vart föresten jättegod om nu någon undrade.

Törrt inne huvve idag då så det får räcka så här.

Tindrar över öppet vatten
gör en rodnande sol om kväll
värmer en varsam mjukhet
åt tusenårig häll

blinkar litet, tvekar
och byter sedan land
där hon fortsätter att livge
en ny grynings rand.