Tog skruttbilen till återvinningen medels en gammal byrå inuti. Flygande besiktningskontroll. Klump i hals. Ögon förhållna.
Inga böter.
Så nu gott folk är det bevisat. Fredagen den 13 är en turdag. Så det så!
Väl hemkommen fick hönserna det fint i sommar residentet, fast, det ljuva hålet som skulle tillåta härlig utespatsering är begravt under en och en halv meter snö. Jag stack sedan min bleka nuna djärvt mot solen som gassade över oss, avklädde min feta lekamen till linne och bara njöt.
Idag Lördag visar sig inte vädret från sin mest vackra sida, det blötsnöar och blåser och är allmänt ruskit.
Handlade med Crille i det nyombyggda Coopet. jag skulle ju bara ha tre varor och tänkte att detta klarar vi ju. Det tog 40 minuter. Hittade inte fryspåsarna och började nästan grina. Det är tur att min son va med, annars hade det inte gått. Gäspade och kände mig nära en kollaps.
Nåja, jag kom ju hem och så är det nästan jämt. Vad som än händer ordnar det sig.
Man måste våga leva, våga pröva våga utmana sig själv även om man vet att det för det mesta inte går. Annars så begränsar jag mig och det hatar jag. Måhända att jag är hjärnsvag men jag tänker aldrig låta det ta över mitt liv.
Avslutar denna Lördagseftermiddags skriverier med något som jag plitade ner i går och dessutom en musiklänk.
Lyssna snälla. Det är så vansinnigt vackert att det inte finns. Kram!
När mitt hjärta höjer sitt ljud
fjolårsrädslan
tar tag
som en åminnelse om
våren som
kom
och darrande föll jag
vilsamt
hur marker talar mjukhet kan ingen förstå
än den som i levnad
haft modet att gå.
Som i all hast
Det färdas, ögat
Tar sin blick över spirat
lägger sig ömt kring åldrande kropp
vidgar sig såsom den stod i knopp
begrundar sedan med sitt leende
den äkta kärlekens skeende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar