I den rör man ner sina tankar, sin energi och sin livglädje. Man smeker den, klappar den, omhuldar den med värme för att sedan njuta den. Degen lever, bubblar, rör sig och andas. Den svarar med att höja sig litet då och då.
När man startar den är den liten och ynklig, man matar den som ett spädbarn, håller den varm och tittar till den och pratar med den. Under tre dygn får man vänta och mata, vänta och mata.
Det kan bli mycket sagt under tre dagar.
Sedan då det fått ordentligt med liv fyller man det med ting som växt i och på jorden.
Mjöl, nötter smör vatten och kryddor.
Sedan ska den växa till sig, länge. Minst ett par timmar. Den hör dig, avaktar och slutligen tar den fart.
Nu är den len och mjuk som en babyrumpa och bara en sådan sak får livet och glädjen att växa i min kropp.
Man bakar ut den, jäser den lite till.
Då kommer tiden då det är dags för brödet att bli vuxet.
In i ugnen med någon isbit, hett och varmt ska det vara i tonåringens liv, mycket ska hända..
När allvaret sätter in vädrar man ut lite värme så att brödet i lugn och ro kan mogna ,gå från klarhet till klarhet.
Slutligen har ytan fått en lätt skorpa, blivit tålmodigare i hanteringen och är redo för nästa resa i livet.
Nu ska den i sin tur ge näring, forma samtal vid frukost bordet, pigga upp till eftermiddags fikat och vara en tröst i mörka svarta kvällen.
Så ni ser en surdeg är inte bara ett bröd utan poesi. En skaparberättelse som berättas gång på gång i många hem. En källa till glädje, värme och gemenskap.
Där har ni min inspiration till surdegsbak om någon nu undrade vilket det var.
Våga! Over an out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar