Sen så kommer natten dabidabida dada. Oj vojne vojne ajaj ontont.
Typ. Men skam den som ger sig!
Å blåsigt nanting ute, nästan plusgrader, måste bli en promenad, jag vill känna okall vind i ansiktet. Annars
så ska jag städa sovrummet i dag, fixa i ordning Ludden garderob som
kom hem i går, han har ju typ växt ur sina ynka tre lådor för länge sedan, fick den
för 200 kr, inte dumt med secon hand! Nu behöver jag bara en bättre begagnad spis oxå för
nu funkar bara två plattor och det är lite kämpigt :D
Nej nog plitat för i dag, ha en finer dag och ett par
ord kommer här!
För sommar och havets skull.
Bredda, sa hon
marker dit jag går de
behöver sådden till fyllest
för överlevnad.
Därvid trampade hon sitt väsen
med stora steg genom myllan en försommar kväll
dit ljuset i omgångar sänkte sig ner,
det brukar ju vara så om vårar.
Så sådde hon sitt jag mellan raderna av harvade fåror, sitt jag
för vad annars kunde hon plöja ner där som
tiden stannat och hon själv andades med mycket
korta andetag.
En dag for hon till havet. Hon stod en väldigt lång stund och såg ut över
det väldiga innan hon av pur förvåning landade med hjärtat en dagslängd i från på en sittvänlig klippa. Därvid öppnade hon sin ryggsäck och ur den
plockade hon till livs lika delar hopp som av tro och till efterrätt spisade hon en väl avvägd andel kärlek.
Som återfärder ofta försenas gjorde även hennes och en dag vid höstkanten till stod hon i sina väl intrampade leriga stövlar vid åkern och sådden som hon så abrupt lämnat för havet och tänkandes stillhet.
Ogräset stod högt vid hjärtats sådd
och där gråten lämnat en smula fukt räckte Kamomillen högt över vad fröpaketet någonsin angett som växthöjd och hon förundrades över den skörd hjärtat tog in.
Det kan berott på havet.
Det kan berott på att hon slutligen växte som prästkragsblommor alltid gör
där lugn och ro används som näring.
Därvid efter skörd tog stövlarna sin plats bakom förstugudörren och kamomillen torkades och lades i väl avtvättade urnor och hur hon såg där hon stod vid det vitmenade fönstret vars färg gärna lämnat ramen för sin askas skull så såg hon
vilan.
Lika blå som havet och lika gyllene som kamomillens mitt och hjärtat
det som hon gömt så länge tog slutligen en språng
mot levnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar