Jomen pang sare!

I går va jag hos lilla mamsen för å hjälpa henne med att baka surdegsbröd. Dessa fiina recept med våg å mått å milimersminutscentiliterbakning gick ju aldrig, det blev bara fel.

Men med mitt gick det bra! Fin fin surdegsvete grund som jag fick med mig hem.

I bilen på vägen hem hördes ett ljudlig PANG!

Jodu förstår att det va locket på burken med surdegen som small. Surdegen krömp i hop till ett litet ingenting och jag tänkte för mig själv att där sköt den sig.

                                                                 


Men det gjorde den inte den klarade sig, den bara åt för mycket kalorier (så ta det som en varning Annika då du stoppar i dig, tillslut säger det pang.)

Lite Saltåkvarn rågmjöl  fick fart på den och nu gräddas den så fint i ugnen.

SI-leden då, ja, den har jäklats i natt kan man lugnt säga, man känner att man lever. Har rört mig i dag utan att lyfta tungt då och det har blitt lite bättre. Ringde en kiropraktiker som så att jag skulle käka anti infammatoriskt, röra mig försiktigt men mycket.

Det är härligt att veta det sådana dagar då solen häller ut sig över köksgolvet och det inte går att intala sig mera att det inte syns att golven inte blitt torkade sen förra Fredan. Nåja, får sätta kids och gubbs i arbete när dom kommer hem eller, helt enkelt vänta tills i morrn. Det syns ju i allafall inte då mörkret fallit och blir liks skitsmuligt av Fredagsmyset Ludden intar i soffan och det är nog där jag med kommer att sitta å knapra. Morotar dårå, någon måtta fåre va.


Hej å hå, till fredagen vi gå, ha en bra sån, hej!

När man är minst.

I år har jag inte sett isen lägga öppna vatten
man brukar hämta andan då, lägra
stillheten.

Jag såg den bryta i går och lämna magra
vattenpölar bara, nakna.

Ibland är vi så, emot livet
när stillhet kommer i kapp.

Och man andas, tyst, av hänförelse.